Just nu när jag inte har en fungerande mobil så är det en sak jag märker mer en annars. Det är helt otroligt vad mycket mobiler vi har omkring oss! Och hur dem förstör vårt liv. Jag brukar när jag är i skolan ha min mobil i skåpet eller i fickan, avstängd. Jag ser hur de andra sitter med mobilen under bordet, eller har den framför sig och pillar på den. Tillochmed lärarna håller på med sina mobiler under lektionerna medans vi t.ex har prov. På lunchen så brukar mina kompisar spela på sina mobiler medans dem äter. Villket på ren svenska betyder- dem spelar utan att äta och blir sedan sura när man inte väntar på dem. Det är inga bra spel heller, utan typ Tamago (man ska trycka på ett ägg 9 000 000 grr för att kanske få 7kr på AppStore). Så dem sitter där och håller på och blir sura när man försöker få kontakt med dem. Inget illa mot dem, jag älskar mina vänner. Men just detdär med att man måste spela idiotska spel hela tiden och glömma omvärlden, det hatar jag.

Det är likadant mellan och på lektionerna. Igår t.ex så höll vi på och bygga broar och när man var klar så fick man gå till ett annat klassrum och plugga om man ville. Alla som var klara (typ halva klassen) gick dit, och gissa vad?! Det var bara jag som pluggade! Alla andra spelade på sina iPhones. Det ända man hörde var "åh kolla, jag har bara 5 000 002 klick kvar" "kan du sälja en skruv till mig?" "kolla, jag fick alla medaljerna på boom!". 

Det är klart man får hålla på med sin mobil, jag gör det själv. Men inte hela tiden! På tunnelbanan, när man är ensam i klassrummet, när man väntar utanför syrrans ballett lektion, FINE. Men inte hela tiden.

Jag minns när filmen WallE kom ut och alla reagerade på hur människorna levde i filmen, och sa "ursh, tänk om dem blir på. Då hoppas jag att jag är död!". Nu är det ju typ så! Man sitter och kikar sin kompis som sitter brevid en. Man stirrar in i en skärm hela dagarna! När jag och Filippa satt på tunnelbanan så satt det två tjejer mitt emot oss. Båda var knäpptysta och höll på med sina mobiler hela vägen mellan Rådmansgatan och Brommaplan. Då reser sig den ena tjejen, kramar den andra och säger "ses på måndag". Jag blev helt paff. Jag hade aldrig gissat att de var vänner! Dem sa inte ett ord till varandra på hela resan! 

Innan jag avslutar detta inlägg så vill jag ge en eloge till en kille i min klass. Jag har kännt honom sen i Augusti, men aldrig sett hans mobil. Aldrig. Och han har en, jag hörde en killa fråga honom. Det är tufft. Att stå emot strömmen sådär. Då är man riktigt tuff. Jag håller nästan aldrig på med min mobil, men så pass att jag tror att åtminstonne min närmsta vänner vet vad det är för en mobil.

Så tänk lite people, var lite sociala och lägg undan mobilen ibland.